Dear Truth

Dokumentära strategier i samtida fotografi

Hasselblad Center

20 april–9 maj, 2021

 

Medverkande konstnärer: Laia Abril, Mathieu Asselin, Lara Baladi, Kerstin Hamilton, Karlsson Rixon, Bouchra Khalili, Frida Orupabo, Trevor Paglen, Taryn Simon

 

På den här sidan har vi samlat allt digitalt material producerat i samband med utställningen. Det inkluderar en överblick över utställningen, videointroduktioner till varje konstnärs arbeten, installationsbilder, intervjuer med konstnärerna och utställningskatalogen tillgänglig i olika nedladdningsbara format.


Om utställningen

 

Tiden vi lever i har karaktäriserats som en period av post-sanning eftersom faktabaserad sanning ofta ersätts av så kallade alternativa fakta. Känslor och personliga åsikter används som effektiva medel i opinionsbildningen på bekostnad av vetenskapliga belägg.

 

Inom fotografi har diskussioner om objektiva sanningar pågått sedan 1980-talet; kameran skapar inte neutrala återgivningar av världen som man en gång trodde. Att skildra andra människors liv är en svår uppgift och risken för exotisering och exploatering är ständigt närvarande. Dokumentärfotografi har därför länge utsatts för kritik, men de senaste tjugo åren har fältet genomgått en förändring. Allt fler fotokonstnärer närmar sig samhällsfrågor med nya strategier och en medvetenhet om sin egen roll i berättelsen.

 

Den här utställningen belyser hur samtida konstnärer förhåller sig till idéer om sanning, fakta och objektivitet, och hur de synliggör brännande ämnen på etiskt reflekterande sätt. Deras arbeten skildrar några av vår tids största utmaningar relaterade till mänskliga rättigheter, miljö, demokrati, migration, teknologi och våld. Arbetena är rotade i sociala verkligheter, men de utger sig inte för att representera verkligheten. Konstnärerna gräver i arkiv, pekar på fakta och nyanserar vedertagna uppfattningar. Här spelar sanningen en central roll – inte som en auktoritär och neutral idé, utan som en startpunkt för samhällsengagerad konst.

 

Curator: Kerstin Hamilton, doktorand i konstnärlig forskning vid HDK-Valand, Göteborgs universitet

 

Utställningen är en del av Kerstin Hamiltons pågående forskningsprojekt. Disputationen kommer att äga rum i slutet av 2021.

 

I samband med utställningen publiceras en katalog, både digitalt och i tryckt form. Här kan du ladda ner katalogen som textversion och här finns hela katalogen som pdf.

Mathieu Asselin

 

Mathieu Asselins fotobaserade undersökning av det multinationella bioteknikföretaget Monsanto fokuserar på de förödande effekter som företagets gifter har haft på människor och miljö. Det omfattande femåriga projektet som påbörjades 2011 har resulterat i bilder som påminner betraktaren om personligt lidande och miljöförstöring till följd av företagets jakt på ekonomisk vinst. Asselin säger, ”Alla har sina egna sanningar, beroende på deras moraliska grunder. Sanningen är att Monsanto gjorde bra saker också, men jag väljer att fokusera på en sida av historien eftersom inget av det bra som Monsanto har gjort kan i min mening kompensera för allt det dåliga som de har gjort.” Skönmålande Monsanto-visioner från företagets reklamhistoria utgör en väsentlig del av arbetet. Arkivmaterialet kopplas till samtida, verkliga trauman genom nya fotografiska skildringar av de människor och platser som Asselin möter.

 

Kerstin Hamilton

 

Kerstin Hamiltons arbete The Science Question in Feminism fokuserar på kvinnor i vetenskapshistorien och pekar på den diskriminering som kontinuerligt påverkar vad och vem som prioriteras i vetenskapssamhällen. Bilderna är uppenbara konstruktioner – de speglar inte verkligheten: ”Könsdiskriminering är ett ämne som är visuellt svårt att fånga i ett ”direkt” fotografi. Att göra montage var ett sätt att utnyttja det begränsade fotografiska material som finns att tillgå av dessa forskare från 1900-talet. Montagetekniken gjorde det också möjligt att visuellt anspela på forskarnas vetenskapliga prestationer och placera porträtten i ett sammanhang.” Delar av serien A World Made by Science visas också i utställningen. Verken tar fasta på hur vetenskapen genomsyrar världen, med särskilt fokus på samtida kvinnliga vetenskapare, och på banbrytande nanoteknologi och dess roll i bekämpningen av klimatförändringar och antibiotikaresistens.

 

Frida Orupabo

 

Även Frida Orupabos bilder är rotade i en montagetradition: “Jag utforskar mig själv, mina uppfattningar och idéer om ras, kön, sexualitet, klass och kultur.” Hon placerar sitt arbete inom ramen för det personliga, men det personliga är här djupt förbundet med kollektiva upplevelser. Hon säger: “Huvudfokus ligger på hur svarta kvinnor framställs och uppfattas och på konsekvensen av dessa sätt att se.” Orupabo arbetar med montage eftersom de gör det möjligt för henne att utforska könsroller: ”Jag är intresserad av kroppen – särskilt den svarta kvinnokroppen; hur den tolkas, pratas och skrivs om, och hur det påverkar mig/oss. ” Orupabo, som har en magisterexamen i sociologi och en bakgrund som socialarbetare, säger: ”Sociologi, enkelt uttryckt, tittar på hur vi påverkar och skapar samhället, men också hur sociala system formar och påverkar oss. Detta genomsyrar allt mitt arbete. ”

 

Lara Baladi

 

Lara Baladi är den tredje konstnären i Dear Truth vars verk företrädesvis utgår ifrån montagetekniken. Hon beskriver sitt poetiska och angelägna arbete ABC: A Lesson in History som “inspirerat av 1950-talets propagandistiska undervisningslitteratur.” Hennes bilder är intensivt blåa i färgen: ”Varje bild är tryckt på akvarellpapper med en analog fotografisk process: cyanotypi. Dessa cyanotypier, som påminner om blåkopiorna av tekniska ritningar, beskriver ABC-boken som den centrala strukturen och språket för att framkalla en revolution.” I januari 2011 var Baladi en av de hundratusentals människor som gick ut på gatorna i Egypten för att protestera mot president Hosni Mubarak. ”I samband med händelserna på Tahrir-torget, i ett land där fotografering förbjudits i de flesta offentliga utrymmen fram till 2011; där du antogs vara en israelisk spion om du fotograferade; där anti-kamerapropaganda skapade paranoia, rädsla och misstro människor emellan… kameran blev, bokstavligen över en natt ett av de mest effektiva sätten att motverka staten och dess säkerhetsapparat.”

 

Laia Abril

 

Laia Abrils arbeten är förankrade i kvinnors erfarenheter av ohyggliga och ofta osynliggjorda upplevelser med särskilt fokus på våldtäkt, ätstörningar och osäkra aborter. Hennes projekt är ofta tidskrävande och hon motsätter sig medvetet tidningarnas kortlivade rapportering. Dear Truth inkluderar utvalda delar av On Abortion, det första kapitlet i det storskaliga arbetet A History of Misogyny. Varje år leder osäkra aborter till tiotusentals kvinnors död runt om i världen. De kvinnor som tvingas genomgå dessa farliga ingrepp gör det inte på grund av otillräcklig medicinsk och teknisk kunskap, utan som en följd av religiösa och politiska strömningar i samhället. Abrils arbeten vilar på en grund av förtroende och ansvar: ”Du står alltid inför risken att göra ett misstag när du arbetar med andra människors liv. Det är en påfrestande situation och ett stort åtagande som konstnär.” Kvinnors mentala och fysiska hälsa äventyras kontinuerligt, vilket Abril sätter i ett sammanhang genom att väva samman historiska omständigheter med personligt vittnesbörd, ideologiska motivationer och olika sorters redskap och utrustning.

 

Karlsson Rixon

Karlsson Rixons verk, som är ett samarbete med idéhistorikern Mikela Lundahl Hero, utgår ifrån deras arbete som volontärer på ett flyktingläger i Grekland. Det startade ”som en reaktion på hur människor i marginalerna idag samlas i läger. Hittills har jag [Karlsson Rixon] gjort ett par verk med utgångspunkt i sådana situationer. Jag försöker alltid avspegla min egen position som fotograf – som exempelvis vit, queer och västerlänning – och vad det innebär att arbeta fotobaserat på de här platserna.” Karlsson Rixon och Lundahl Heros arbete består av fotografier och texter från deras tid i flyktinglägret. En del av fotografierna är beskurna som cirklar vilket för tankarna till kikhålets klaustrofobiska utsnitt. Sikten skyms och människorna – främst barn – syns ofta bortvända ifrån kameran. De fotografiska skildringarna försöker inte ge oss en fullständig inblick; de tar oss inte nära eller ger sken av förståelse för situationen som de avbildar. Men de är intima och rörande på ett subtilt och anspråkslöst sätt, och möjliggör stillsam observation snarare än att sanktionera en objektifierande voyeurism.

 

 

 

Bouchra Khalili

Mother Tongue är det första kapitlet i Bouchra Khalilis videotrilogi The Speeches Series. Varje kapitel har sitt eget format och utgår ifrån ett av tre olika begrepp: språk, medborgarskap och arbete. Kapitlet som presenteras i Dear Truth behandlar språk och berättas av fem migranter i Paris som har blivit inbjudna av konstnären att recitera litterära och politiska texter. Khalili förklarar, ”Var och en av dem valde texten som hen framför, och översatte och memorerade utvalda stycken. Så vad betraktaren ser är bokstavligen en performance.” Född i Marocko, där den officiella historien var i händerna på kolonisatörer och den politiska regimen, betonar Khalili vikten av det privata, intima berättandet – det hon kallar för ”levande arkiv” – för att utvidga officiella historier. Hennes verk kan ses som ett återtagande av historien från dominerande röster.

Taryn Simon

 

Taryn Simons serie A Living Man Declared Dead and Other Chapters I – XVIII är ett mångfacetterat arbete som består av arton kapitel. Kapitlen skildrar blodlinjer, där det antyds att “vi är alla spöken från det förflutna och framtiden.” Under fyra års tid genomförde Simon ett stort antal resor till olika geografiska platser. Hon hade med sig sju lådor med fotoutrustning och i linje med en lång porträtt-tradition så fotograferade Simon människor rakt framifrån, deras blick riktad in i kameran. Kapitel VII, som presenteras i Dear Truth, kretsar kring ett släktband som avbrutits till följd av folkmord. Srebrenicamassakern, som är det dödligaste krigsbrottet i Europa sedan andra världskriget, ägde rum under drygt en vecka i juli 1995 i staden Srebrenica, Bosnien och Hercegovina. I Simons arbete får vi möta en familj som är djupt drabbad av massakern. Fotografierna ger betraktaren inblick i en familj hårt drabbad av krig. Verket pekar på det fotografiska mediets förmåga att obönhörligt producera och reproducera bilder – och att påminna oss om historier som vi bör minnas.

 

Trevor Paglen

 

Trevor Paglens bilder är ofta fotograferade på stort avstånd och här syns sällan några människor. Den mänskliga närvaron kan istället uppfattas i de materiella spåren av teknologi. Paglen är intresserad av de berättelser som finns inbäddade i materialen i sig. I den serie som lyfts fram i Dear Truth, är det internet som står i fokus. För att kunna undersöka de fysiska spåren av något så till synes abstrakt som internet och massövervakning genomgick Paglen en dykutbildning. Han sökte upp ställen där undervattenskablar vilar på havets botten, genom vilka nittioåtta procent av världens data transporteras över hela världen. Hans fotografier ger oss en glimt av platser som vanligtvis är dolda. Visuellt påminner de om landskapsmåleri: Paglen skildrar de natursköna landskapen framför honom liksom det som finns över eller under honom, och lockar betraktaren att se och reflektera över det förbisedda. Konstnärens vägran att nöja sig med snabba och enkla lösningar har lett honom att experimentera med kamerateknik, bedriva tvärvetenskapliga undersökningar och ingå i innovativa samarbeten.